Lång frånvaro.

Kände för några år sedan att jag var mätt på att alltid vara på plats,

då och när/där det händer, att stressa runt mellan upplopp, kändisfester, artister, terrorister, glada glammiga fester och platserna som folk flyr ifrån,

allt det där man kan läsa om på tidningarnas löpsedlar och se flimra förbi på Tv´s nyheter.

Hamnade på en plats där jag ibland inte kände mig bekväm,

där man fick se en annan sanning än vad som ibland visades upp.

Det kändes aldrig riktigt bra när det blev så.

Som någon smart människa tidigare myntat;

Kolla aldrig en bra story, den kan falla.

Blev även trött på att ha skyddade id, att inte riktigt kunna röra mig helt fritt,

att se sig om, under bilen eller när man skulle in i vissa situationer

Samtidigt hade jag problem inom familjen som tog all min kraft.

För 5-6år sedan blev jag av med en människa i min närhet.

Det blev en slags frihet som ändå utvecklades till en annan kamp,

av det personliga slaget, en som varade i många, många år.

Till viss del ännu.

Sålde allt jag hade, brände mina broar och gav mig av på en lång, lång resa.

Vackra platser, fula platser med dekadens och puls passerade revy,

en annan sorts liv som jag gillade längs bakgatorna och återvändsgränder 

i ett brinnande vackert Europa.

Lärde mig något nytt av alla jag träffat längs den krokiga vägen här i skärselden.

Min vän Jessica fick mig att tänka om en hel del,

hon konfronterade mig i text, jag insåg att hon hade rätt och hon borde veta, hon är som mig.

Sen kom en annan viktig människa in i mitt liv på något sätt,

det gick fort, rädslorna finns där men insåg att det är dags att även jag konfronterar dem.

Tar tag i dem, bearbetar dem.

För hon är någon jag vill se mer utav.

Idag är jag åter i Sverige, Västkusten.

Har de sista dagarna dock hängt på Solsidan i Sthlm där jag började skriva detta inlägg.

Inser att jag inte har rört min kamera på kanske ett halvår,

den som jag alltid tidigare beväpnade mig med, 

den som alltid varit med mig var jag än har varit.

Har igen den senaste tiden börjat prata med artister, hänga på deras konserter,

får tips om stora och små nöjes artiklar som borde skrivas/fotograferas,

videos som måste göras, saker som måste dokumenteras och reklamarbeten som kan genomföras.

Även många intressanta tips om nyhetsarbeten, om olika sorters orättvisor som borde uppmärksammas, om platser som lockar och skrämmer.

Någonstans i mig slår pulsen, för sanningen är,

att jag alltid gillat att vara på alla platser.

Precis då och när det händer.

Kanske tiden är inne, att igen, hänga på mig kameran ?

Försöka ta tag i allt jag lämnade bakom mig och kraschade fast det känns svårt.

Ge mig ut i natten för nya scoop, löpsedlar, sanningar och osanningar som behöver vingar.

Kanske börja försiktigt med att bara göra något arbete i månaden,

känna mig för.

Kanske denna gången visa upp lite av allt här på bloggen,

inte bara de roliga artisterna och glada historier som tidigare

utan även de andra svåra nyheterna som berör och sätter djupa spår.

Känner lite på insidan att vinden börjat vända,

stiltjen i lugnet före stormen, 

för tror att hon kanske är på väg,

den perfekta stormen.

Kanske att vi synes snart igen,

där ute vid nästa katastrof eller hemma hos reportage.

Tiden får utvisa var eller när jag hamnar denna gången.

Om jag orkar eller vill, kanske det blir mer uppdateringar,

eller så blir det inte det,. Tiden får utvisa.

Sen Tack alla mina vänner för att Ni alltid finns ;)

Ni är alltid de bästa : Vilda, Tyra, Emilia, Jessica 1, Robin, Erik, Janne, Peppe, Jessica 2, Lasse,

Pidde, Moa, Martina, Ronni, Madeleine, Therese, Patrik, Samra, Jonas, Magnus, Anders, Susanne, Ida och alla Ni andra underbara typer